Samhällsplanering
Samhällsplanering handlar om att bygga ett rättvist, tryggt och hållbart samhälle för att ge alla människor en god social livsmiljö, att hushålla med naturresurser och energi samt underlätta bostadsbyggande och ekonomisk utveckling. Det innebär konkret att ta fram riktlinjer för utveckling av bebyggelse, service, kommunikationer, infrastruktur och miljö.
Aktörerna inom samhällsplaneringsprocessen utgörs av både politiker och tjänstemän på kommunal, regional och nationell nivå samt byggherrar i både privat och offentlig regi.
Kommunal planering
I Sverige har kommunerna planmonopol, d.v.s. rätt att bestämma hur mark och vatten inom kommunen ska användas och bebyggas. Hur planer ska upprättas regleras av plan- och bygglagen för att garantera medborgarinflytande, rättssäkerhet och att bra beslutsunderlag används.
Den kommunala fysiska planeringen sker i huvudsak på två nivåer:
- Översiktsplanering – övergripande och vägledande planering som omfattar hela kommunen eller ett större geografiskt område i en fördjupning
- Detaljplanering – ingående och juridiskt bindande planering för avgränsade och ofta tätbebyggda områden med bestämmelser om bebyggelsens utformning och omfattning
Regional & nationell planering
På regional och nationell nivå sker också samhällsplanering som direkt eller indirekt påverkar kommunens fysiska planering eller geografiska miljö. Länkar till för kommunen aktuella nationella och regionala planer finns i rullgardinsmenyn nedan och länkar till regionplaneorgan finns i länklistan längst ner på sidan.
Mer information
Samhällsplanering är ett tvärvetenskapligt fackområde som omfattar riktlinjer och målsättningar för utveckling av fysisk planering .d.v.s. hur vi ska organisera vårt samhälle. Samhällsplanering är en politisk fråga och på planeringsnivå jobbar både tjänstemän och politiker med att ta ställning till t.ex. finansiella investeringar, miljöfrågor, resursfrågor, trafikfrågor, sysselsättningsfrågor och folkmängdsprognoser.
Samhällsplaneringen styrs av flera lagar och bestämmelser i bl.a. Plan- och bygglagen (skyldighet att ta fram översiktsplaner, detaljplaner och bygglov) och Miljöbalken (reglerar hur mark, vatten och fysisk miljö får används så att en långsiktigt god hushållning tryggas).
Hållbar utveckling brukar definieras som ”utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Hållbarhetsbegreppet innefattar de tre dimensionerna ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.
Ekologisk hållbarhet handlar om jordens ekosystem och att på lång sikt kunna behålla dess önskade funktioner för t.ex. energiförsörjning, matproduktion, rent vatten, rekreation och klimatreglering.
Social hållbarhet hamnar ofta i skymundan för att det är svårare att definiera, men brukar beskrivas som ”ett jämställt och jämlikt samhälle där människor lever ett gott liv med god hälsa utan orättfärdiga skillnader”.
Ekonomisk hållbarhet innebär att använda, vårda och underhålla resurser (mänskliga och materiella) för att skapa långsiktigt hållbara värden genom bättre utnyttjande, återanvändning och återvinning.
För att ta ett helhetsgrepp kring en fråga kan hållbarhetsbegreppets tre dimensioner vara ett bra stöd att utgå ifrån. De tre dimensionerna ska tillmätas lika stort värde, men i praktiken får ofta det ekonomiska perspektivet större tyngd, vilket innebär att det är viktigt att arbeta för en ekonomisk utveckling som inte medför negativa konsekvenser för den ekologiska eller sociala hållbarheten.
Riksintressen gäller geografiska områden som har utpekats därför att de innehåller nationellt viktiga värden och kvaliteter. Områden kan vara av riksintresse för bevarande och exploatering men också för yrkesfiske och rennäring. Riksintressen ska redovisas i den kommunala översiktsplanen så att det blir tydligt hur dessa förhåller sig till andra intressen men också sinsemellan.
Begreppet riksintresse används om två olika typer av områden:
- Riksintressen enligt 4 kap. Miljöbalken gäller större områden med stora natur- och kulturvärden och värden för friluftslivet.
- Riksintressen enligt 3 kap. Miljöbalken gäller t.ex. rennäringen, fyndigheter av ämnen och material, anläggningar för kommunikation (trafik & elektronisk) och anläggningar för vattenförsörjning. Den ansvariga nationella myndigheten för respektive område har ansvar för att ange anspråk.
Boverket är Sveriges myndighet för samhällsplanering, byggande och boende:
https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/
Plan- och bygglagen (2010:900)
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/plan--och-bygglag-2010900_sfs-2010-900
